Nya tag på ny adress

Häng med mig på min nya blogg Mor i Lövåsen. Den är lite mer ostrukturerad och den får handla om nästan vad som helst. Men det blir en del mat där också förstås.

 

Vid vägs ände

Vid en liten återvändsväg i Skaraborg ligger ett rött torp med blå dörr. Torpet har anor från 1700-talet och de senaste ägarna är min familj och jag. Det är helt enkelt spiken i kistan för den här bloggen. Jag har saknat motivationen ganska länge nu och känt mig alltmer låst och tvingad. Skrivkrampen var så klart oundviklig.

Nu ska jag ägna mig åt familjen, jobbet och torpet och kanske återkommer jag, här eller i annan form. Tack för allt, kära läsare!

 

Bilder från Lakritsfestivalen

Den gångna helgen har det alltså varit Lakritsfestival här i Stockholm. Festivalen firar fem år och var större än någonsin; 2013 års upplaga hölls på Globen Annexet. Och det kändes stort! Många utställare, stora montrar och lakrits, lakrits, lakrits så långt ögat såg. Och en hel del choklad. Och ganska ofta choklad och lakrits ihop. Och som trogna läsare vet, är det min favoritkombo.

Eftersom jag har min lakritsleverantör – Hållplatsens lakritshandel – alldeles om knuten, så satsade jag på att köpa sådant jag inte sett där. Jag hade dessutom lovat mig själv att inte gå helt bananas och tilldelat mig en liten kontantkassa att handla för (med andra ord, kortet fick inte lämna plånboken). Svårt, svårt, svårt.

Men jag har provat mig igenom allt från lakritste och salmiaksalt (ammoniumklorid direkt ur burken på kemin någon?) till rålakrits och en hel skrälldus smarriga lakritsprodukter. Salmiakkolan från Desserter utan gränser, som vann omröstningen om Sveriges favoritlakrits 2013 med mer än 50 % av rösterna (däribland en röst från mig,) var dock den produkt jag smakade på flest gånger… Jag är inte förvånad att den vann. Prova den direkt om du får chansen!

Men jag tycker att vi tar en liten bildkavalkad, så kan jag berätta vad som fick följa med hem sen…

Lagom till Lakritsfestivalen har en ny bilmodell sett dagens ljus. Salta Ferraris från Pingvin. Väldigt god tycker jag; fin sälta och lite lagom seg. Kommer den ut i plockgodissortimentet så har jag nog en ny salt favorit där, i konkurrens med salta dödskallar.

Killarna från Kolsvart AB var så klart på plats och kommersen var i full gång vid deras monter. Jag anser för övrigt att detta måste vara en av de snyggaste lakritsförpackningarna för tillfället. Lakritsen är inte dum den heller…

Hos Lakritsfabriken fanns alla favoritprodukter förstås stiligt utställda och dessutom väldigt trevlig monterpersonal som berättade om dem. Jag smakade så klart på deras sweet, salty och super salty lakrits. Favoriten? Sötlakritsen, förstås… Deras stänger förtjänar dock ett extra ord. Lakrits överdragen med, i tur och ordning, mörk choklad och flingsalt, mörk choklad chili och flingsalt samt mjölkchoklad och lakrits. De är bara så sjukt goda, men priset gör att man måste lägga band på sig. Inte för att de inte är värda ett högt pris, för de är de!

Hos Johan Bülow gjorde jag bara ett kort stopp utan att köpa nåt. Men de hade, i mitt tycke, mässans snyggaste display.

Favoriterna från Hållplatsen var så klart på plats. Dock inte med mässans snyggaste monter… Men det spelar mindre roll – trevlig personal och ett stort och roligt sortiment gör dem till min ständiga vinnare!

Om vi går över till utställarna som låg mer åt chokladhållet så stack verkligen produkterna hos Handgjort Stockholm ut. Snygga, goda och kreativa sötsaker och dessutom supergulliga tjejer i montern.

Definitivt helt utan koppling till lakrits var chokladfontänen med vit choklad. Men håll med om att man bara vill sätta munnen direkt under och slurpa i sig.

Va sa?! Du ville se en närbild på varm, rinnande vit choklad. Varsågod (chokladporr??).

För de riktigt inbitna lakritsälskarna fanns även designprodukter med lakritstema att köpa. De kommer från Enkel Elegans i design av Helena Berggren. Salt fisk till nycklarna kanske?

Utöver alla trevliga utställare och den fina bredden på produkter så måste jag nämna några ord om produktprover. Det finns många sätt att presentera och bjuda på sina produkter. Ett vanligt sätt som i mitt tycke är mindre trevligt och hygieniskt är att lägga en stor mängd på ett fat eller i en skål och låta alla som vill pilla runt med sina smutsiga och snuskiga fingrar. Ganska vanligt och mycket trevligare var dock att monterpersonalen delade ut små smakprover med tång. Bra tänkt!

Sen fanns det utställare som verkligen utmärkte sig och jag vill särskilt berömma Robert E’s choklad för sina superfina små styckpåsar med choklad/lakrits och Lakritsroten som delade ut, just det, lakritsrötter.

Så vad blev det i kassen nu då? Ja, både det ena och det andra, skulle jag vilja säga. Men de riktiga fynden hade väldigt lite med lakrits att göra, konstigt nog. Och som jag skrev i början, den stora bulken av lakrits köper jag hemma på gatan. Men, jag är svag för vit choklad (vilket jag knappt törs erkänna) och två av favoriterna som fick följa med hem var:

Den vita chokladen med körsbär från Robert E’s choklad är helt gudomlig!

Och chokladbräcken med lakrits och hallon från Augustas fabrik likaså.

Men det blev en hel del lakrits också, både sådan som jag bar hem i påse (exempelvis salta ferraribilar och Brunbergs lakritstoffee) och sådan jag bar hem i magen (exempelvis salmiakkola, salta riksdaler, sallos och tryfflar av olika slag och massa med annat gott).

Så slutet gott, allting gott. I synnerhet på Lakritsfestivalen!

Gotlandslimpa in the making

Vem hade trott att mina gamla avdankade glöggkryddor skulle få se dagens ljus igen. Inte jag i alla fall. Åtminstone inte före jag snubblade över recept på gotlandslimpa. Denna innehåller pomerans och vips kom de gamla torkade skalen fram.

Just nu är degen inne på andra jäsningen och fram emot nattmackedags kan jag nog få ett smakprov.

Steg ett är att skålla rågmjöl och det är det som strax ska ske på bilden. Dessutom är de olika kryddorna tillsatta; anis, fänkål och uppblötta, finhackade pomeransskal (minus det vita luddet som man skär bort).

Uppdatering kommer!

Shake it baby!

Eller snarare; mix it! I dag har jag ägnat mig åt gastronomi i liten skala. Barnmat, nämligen. Klart de små ska få äta lika gott och vällagat som vi vuxna.

Nu har dottern börjat förstå att mat är gott och hur man transporterar ner den i sin lilla mage och då tycker jag det är dags att börja experimentera med nya smaker och större satser. Dagens rätt blev kycklingfilé med rotsaker och basilika.

Jag gjorde det enkelt och kokade två skalade och bitade potatisar och två dito morötter i lite vatten (utan salt, kom ihåg det!). När de började mjukna la jag i en kycklingfilé som jag delat i mindre bitar och lät det hela sjuda tills alla bitar var klara.

Jag mixade det hela med lite av kokspadet, en liten skvätt grädde och några teskedar rapsolja. Dessutom la jag i några kvistar färsk basilika. Mix mix till önskad textur. Det blev ca 7 dl mat och jag ska frysa in det mesta.

Bara att hålla tummarna att det uppskattas nu!

Lakritsfestivalen!

Med små salta steg närmar det sig. Ja banne mig! Om några få veckor är det äntligen dags för lakritsfestival här i Stockholm igen. I år hålls den under helgen 20-21 april på Globen Annexet. Stort! Förra året trodde jag att jag skulle få gå, men det utlovade besöket visade sig vara en möhippa med helt andra aktiviteter. Förvisso bjöds det på massor med lakrits, mina underbara vänner hade nog lite dåligt samvete över att de snuvat mig på festivalen…

Och på tal om Lakritsfestivalen tänkte jag passa på att reprisera ett gammalt inlägg på temat. Ja, det är andra reprisen på två dagar, men jag har fullt sjå med att jaga, fånga in och flytta på en rymnningsbenägen bebis. Hinner inte skriva nytt helt enkelt. Men, jag lägger ändå till lite nyare bilder.

Ja, man kan ju fråga sig varför en blogg som med sitt blotta namn uttrycker ett visst gillande för lakrits aldrig skriver om gottegottet i fråga. Svaret är lika kort som enkelt: Det har inte blivit av. Men nu är det dags.

Pang på’t bara. Här kommer tre favoriter av många från min lokala lakritsleverantör Hållplatsens tidningar och tobak på Folkungagatan. Butiken har förvisso postservice och jag hämtar ut diverse paket där med jämna mellanrum, men det är för lakritsen man går dit. Och vilken lakrits! Märk väl hur företaget med ett namn som antyder att de saluför just tidningar och tobak ändå har http://lakritshandel.se/ som webbadress. Och inte nog med det; de har även en webbshop. Gott folk, det är läge att trycka på gilla-knappen.

I alla fall. På Hållplatsen saluför de allt möjligt i lakritsväg, från klassiska sjömanspipor till tjärprodukter. Rekommenderas! Du kan även följa dem på Twitter (@lakritshandel) och på Facebook (Hållplatsens lakritshandel).

Och ja, du ska såklart även följa Lakritsfestivalen på Twitter (@lakritsfestival), på Facebook (Lakritsfestivalen) och på Instagram (Lakritsfestivalen).

På bilden syns finsk sötlakrits, chokladdoppad lakritskola och Svarta opalen – supersalta pastiller från Island. Alla tre har sina unika förtjänster så jag tänker inte peka ut någon favorit bland favoriter. Allt har sin tid och plats, helt enkelt. Lite som principen att man aldrig kan ha en riktig godisfrossa utan att strax därefter vilja trycka i sig en påse chips. Variation förnöjer ju som bekant.

Men, jag vill trots allt lyfta fram en sådan därn fantastisk kombo. En sådan därn kombo, där 1+1 inte bara blir 3 utan tamejtusan 300. Choklad + lakrits. De isländska varianterna Perlur och Djupur exempelvis, med en kärna av saltlakrits och ett överdrag av mjölkchoklad. Eller som ovan, Brunbergs lakritstoffe (Lasse på Hållplatsen tipsar alltid om att äta dem med ett glas rött till). Himmelskt!

Söt lakrits från Kolsvart AB. Gottgottgottgott!

Men nu är vi där. Ska jag börja peka ut några produkter vid namn så måste man ju skriva lakritsbalk, Djungelvrål, salt sill, turkisk peppar och allt vad tusan de heter. Och om jag glömmer en så blir den väl ledsen, kan jag tänka. Inget mer favoriserande alltså.

Vilken är din favorit?

Söders sista surdeg – en gång till

Jag gör det igen! Ingen idé att skriva ny text på gammalt ämne. Så var så god, en nästan två år gammal favorit i repris (med den skillnaden att surdegsgrunden redan myst i tre dygn vid elementet och snart är klar att tas i bruk):

”Sist av alla i universum, eller åtminstone på Söder, så har jag börjat fundera på om jag ska sätta en surdeg. Hopplöst otrendigt förstås, i en tid när alla andra har gått vidare till att odla sina egna gurkor i hydroponiska trädgårdar, röker sin egen korv av tillverkad av köttet från egenuppfödda vildsvin och knypplar egna antimakasser. Men jag är rätt otrendig och även om jag är intresserad av både bakning och matlagning så är jag ingen pionjär eller ”early adopter” som det heter i grundkurs i marknadsföring.

Surdeg är så vanligt på Söders höjder, att det banne mig är en bedrift att hitta en brödbit som är bakad med konventionell jäst. På allvar. Men jag förstår samtidigt varför det är så vanligt, för brödet blir otroligt gott. Och vem vill inte äta gott bröd?

Så. Hittills har jag skaffat en burk och googlat lite. En start, så att säga. Nästa steg är att skaffa lite rågmjöl, min påse var inte direkt ny. Sen får vi se hur det går. Det kan inte gärna gå sämre än med surkålen.

Brödet ovan har såklart inget med saken att göra, det är bakat på helt vanlig, simpel jäst. Men det är finare med en bild.”