Tag Archives: livet universum och allting

Än slant den hit, och än slant den dit

3 Apr

Ja, kära läsare, det svänger än hit och än dit. Nu har jag bytt tillbaka till det gamla bloggtemat igen, dock med ny färg. Jag vill egentligen ha ett mer renodlat tema, men den snygga tema som som erbjuds med standardinställningar av wordpress.com passar inte mina övriga önskemål om att kunna aktivera vissa widgets (exempelvis menyerna i högerspalten) etc.

Hade jag varit skickligare på exempelvis html, så hade jag kunnat köpa avancerade inställningar och hackat lite själv. Men jag är inte bra nog. Så enkelt är det.

Nu får ni dras med prickarna ett tag till, till nästa gång jag tröttnar och vill piffa upp bloggen lite.

Annonser

Mellanspel: Piroger

22 Mar

Jaha ja. Ny bloggdesign. Det firar vi med ett mellanspel i favoritlistan i form av piroger tycker jag. Och under tiden vi avnjuter dem så får du gärna tycka till om den nya mallen.

Vi är bara delvis överens ska jag säga. Det finns exempelvis inget praktiskt sätt att på samma sätt som i den gamla mallen visa olika widgets, exempelvis senaste inlägg, sök, följ, länklista och annat som låg i högerspalten i gamla designen. Jag fnular och fnular, men det är inte säkert att jag kan lösa det.

Nu till pirogerna. Min bättre hälft är inte bara en hejare på att klämma köttbullar, han kan även vika piroger. Det handlar om tålamod, en vara som jag inte utrustats allt för rikligt med. Jag surnar till rätt snabbt när det inte riktigt går som det ska, helt enkelt. Som när smördegen inte vill sköta sig och vikas på samma sätt som jag vill. Exempelvis.

Piroger – snabbmat hemma

1 rulle kyld smördeg från närmsta butik (bara fakirer gör egen)
400 gram nötfärs
Kryddor enligt eget tycke (jag tog tomatpuré, vitpeppar, paprikapulver, ancho chilipulver och lite Fajita kryddmix från Santa Maria (fuskfusk)).
Vitlök eller lök, eller nåt
Några matskedar röda linser
Vatten
Smör

Sätt ugnen på lämplig temperatur (läs på smördegsförpackningen) Stek färsen och krydda som du vill. Rör i de röda linserna och häll på lite vatten. Låt linserna koka i färsen i ca 10 minuter. Kavla under tiden ut smördegen på en plåt med smörpapper. Skär lagom stora fyrkanter av degen och lägg en klutt färs på varje. Pensla kanterna med vatten eller ägg före du viker degen till triangelform. Nagga kanterna med gaffel och pensla godbitarna med ägg. Laga tills de är frasiga och har fin färg (om du tänker blogga om eländet – kom gärna ihåg att ta en bild på slutresultatet). Klart. Servera gärna med en råkostsallad och kanske lite gräddfil.

 

Skrivkramp

27 Okt

Ja, jag har drabbats av den berömda skrivkrampen.

Och trots att jag har lovat inlägg om svampplockningsutrustning, extra-allt-mat och mer DIY, så blir det liksom inget. Det kommer inget. Det är ketchup utan ett lyckligt slut. Det kommer inget. Sen kommer inget. Sen kommer inget. Och tillslut kommer… ingenting.

Det märks kan jag säga. Mina redan låga besökarsiffror har rasat. Idag har jag haft en (1!) besökare. Jag själv…

Hjälp – vad ska jag skriva om? Eller räcker det nu, ska jag bara lägga ner?

PS. Ang bilden – writers block, haha…

Sensommarens överflöd och sorger

31 Aug

I helgen flyttade mina föräldrar från den villa där jag tillbringade åren mellan fyra och nitton. Huset som 1984 var sprillans nytt och byggt åt just vår familj. Det är villan där det mesta har hänt, helt enkelt, och där min bror och jag har skaffat oss tonvis med minnen. Ändå kändes det inte så konstigt att tömma hus, garage och vind – det nya huset är mycket bättre och passar dem som hand i handsken.  På torsdag flyttar en ny familj in, dryga tjugo år och med en ettåring. Och så börjar cirkeln om igen. En ny familj som springa i trapporna, klippa gräset, rensa rabatterna och grilla på altanen i solnedgången.

Och det var när jag gick ett sista varv i trädgården som jag för första gången kände lite sorg. Fruktträden som just i år bjuder på ett aldrig överträffat överflöd. Äppelträden har aldrig dignat så tidigare.

De eländiga survinteräpplena som aldrig mognar och knappt duger till paj. De används oftast som dekoration till jul.

Katja som redan nu gav gott om friska, krsipiga äpplen. Ge dem en vecka till, eller två, så blir de helt underbart söta…

Och plommonträdet sen. Plommonträdet har, året till ära, producerat kilo efter kilo med saftiga, söta plommon. Mer än vad som gått att ta reda på. Vid mitt besök låg det mesta på marken. Till och med det sura päronträdet, som så länge jag kan minnas, inte har producerat mer en fyra frukter på ett och samma år verkar ha drabbats av fnatt; stora fina frukter hänger på grenarna.

Och det var när jag gick där och fröjdigt smaskade på de olika frukterna för sista gången som jag insåg att det faktiskt var sista gången. Jag kommer aldrig mer sitta på altanen och se solen gå ner bakom Mösseberg. Jag kommer aldrig mer sitta på altanen när det åskar så det ekar mellan bergen och lyssna på det öronbedövande dånet av regn mot plasttaket. Jag kommer aldrig mer flytta solstolen femton gånger på en eftermiddag för att passa in kroppen i solskenet på gräsmattan.

Inne i huset har det hänt så mycket de senaste tio åren, att jag redan skiljt mig från byggnaden i sig. Mitt rum finns inte längre; utrymmet är ombyggt och utbyggt och av mitt gamla sovrum anas inte mycket. Köket som var min tillflykt under tonårstiden ser helt annorlunda ut och kökssoffan där jag skräpade mest hela tiden står inte kvar.

I trädgården frodades även minnena. I lika rikt överflöd som plommonen.

Hösten är en nystart

30 Aug

Hösten ÄR en chans till nystart. Precis som våren. Eller, ja vilken dag som helt egentligen. Men just hösten är den mest symboliska omstartstiden för mig. Du får chansen att omvärdera dig själv och din omvärld och göra nya välja nya, eller andra, vägar.

Tänk bara på när du skulle börja på höstterminens första skoldag. Nya kläder och skor, ofta ny frisyr eller en helt ny stil, från topp till tå. Och för många även nya intryck, nya intressen, kanske en ny kropp och en ny attityd. En helt ny du. Bärandes med sig barnets och ungdomens kanske något naiva förhoppning om att ett sommarlov är tillräckligt för att sudda ut de minnen och bagage som vi bär med oss.

Och fortfarande ger sensommaren och den tidigare hösten mig känslan av att vilja bli ny. Det kryper sig på ungefär samtidigt som de första svala morgnarna, när man måste ha jacka på sig på väg till jobbet. En längtan efter att städa ur garderoben, både bildligt och bokstavligt. Med det sagt blir de kommande inläggen kanske mer begripliga. Jag tänkte helt enkelt bjuda på en triptyk, eller kanske en kvadrupel, av inlägg kring  de tankar som snurrat i huvudet på mig senaste veckorna, smått som stort.

Som alltid tänker jag på följande text:

1. The Road Not Taken, Robert Frost (1874–1963). Mountain Interval, 1920.
TWO roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth; 

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same, 

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back. 

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference. 

Så, utan vidare försening eller eftertanke, ska jag gå ut och leta efter min väg att följa i höst. Om den ligger i en skog återstår att se.

Ironi, eller?

18 Aug

Alltså det här med att vara ironisk. Är någon fortfarande ironisk, eller är det något som kompletta idioter ägnar sig åt? Jag vill gärna veta.

Uppvuxen under 90-talet och tidiga 00-talet är det svårt att vara opåverkad av den ironiska generationens genomslagskraft på tv, i radio och i tidningar. Jag tror (tyvärr?) att jag blev så påverkad att jag helt enkelt blev ironisk. Det är inte något jag är, det är en del av mig. Typ.

Som det här med att blogga.

Vem fan döper en blogg till Smultronhjärtan och sötlakrits? Och menar denna någon allvar med namnet? Nej, det var såklart ett utslag av min ironiska ådra. En dag kändes allt så grått. Livet, universum och allting. Men i de populära bloggarna på stan så frodades drömmen om mode, surdeg, pyssel, livet på landet, gastronomiska underverk och så vidare.

Det verkar så underbart att vara så driftig, brukade jag tänka. Det verkar så rosenrött och pastelligt och härligt. Livet i bloggform. Men det är ju intge något för mig, tänkte jag vidare. Gamla tråkiga jag. Surdeg har inte samma betydelse i mitt hem, som i resten av Sofo (supposedly).

Någonstans i den vevan tändes idén om att lansera mitt pastellfärgade inre jag i den digitala sfären. Motljus, bakverk och fotofilter. Närbilder på persikor i solnedgång. En bloggdesign som för tankarna till prinsessor och engelsk lantromantik, men ändå lite quirky med en kraschad muffin. Så genomtänkt. Och så ironiskt menat. För det är verkligen inte jag. Men jag fnissar ganska ofta när jag skriver.

För det är väl ändå rätt kul. En trött gammal statstjänsteman, med absolut intet och noll av glitter eller glamour i livet, framställd i ett rosa skimmer. Ett sätt att måla hela världen, lilla mamma. De berömda och välsminkade russinen i kakan kan få vem som helst att som en mer spännande person. Eller ja, det får mig att framstå som en mer spännande person. Jaha, säger du nu, för vilken blogg är inte tillrättalagd och redigerad?? Nänä, men för mig var det ju hela poängen.

Men det ironiska är, att det i någon mening har funkat. Livet är faktiskt ganska pastellfärgat nu för tiden. Eller känns det mer pastelligt, eftersom jag fokuserar på det? Eller gör jag livet mer pastelligt för att kunna blogga det? Vem vet? Vem bryr sig? Det är ju inte som att jag har några läsare.

Jag gillar faktiskt den pastellfärgade bilden av mig själv. Den gör mig glad och det var ju meningen hela tiden, fast inte på sätt jag trodde.

Primtalets lov

9 Aug

Det vanligaste är att man med lite extra dunder och brak firar sina jämna födelsedagar. Som vuxen ska tilläggas. 30 woho! 40 woohoo! 50 wooohooo! Och så fortsätter det. Ibland firar man även de halvjämna lite extra, kanske i synnerhet 25-, 65- och 75-årsdagen. Men är inte det lite förfelat. Varför är det extra värt att fira en jämna siffra? Är det en extra bedrift på något sätt? Eller ser det bara bättre ut på papper, rent estetiskt?

Varför inte fira sina primtalfödelsedagar med lite extra schvung istället. 31 exempelvis. En alldeles utmärkt ojämn siffra, som simmar i bakvattnet av den stora ”fylla gubbe-dagen” året innan. Härmed deklarerar jag denna dag – min 31-årsdag – till en dag att fira med pompa och ståt. Pukor och trumpeter, släpp in clownerna och låt änglakören sjunga. 

2, 3, 5, 7, 11, 13, 17, 19, 23, 29, 31, 37, 41, 43, 47, 53, 59, 61, 67, 71, 73, 79, 83, 89 och 97 år. Hurra och grattis!!

%d bloggare gillar detta: