Kött, styckning och slakthuskakel

27 Aug

skärbräda med motiv av tre styckscheman

Styckschema eller styckningsschema. Det är det vanligaste sökordet som driver nya besökare till bloggen. Det gör även att ett exakt ett år gammalt inredningsinlägg, Franskt slakteri, är ganska välbesökt. Även det något mer makabra sökordet slakthuskakel driver folk till samma inlägg.

Då skrev jag om planerna för mitt lilla kök (det är verkligen inte stort). Hur jag vill att känslan ska vara rejäl och rustik. Då nämns även att kaklet ligger klart att sättas upp. Vid tillfället hade det legat klart sedan påsk och sen fick det ligga nästan ett helt år till. Men, den som är uppmärksam har kanske noterat på bilder i några av de senaste inläggen att kaklet faktiskt sitter på plats nu. Och det blev jävligt snyggt och det är väldigt funktionellt och det känns precis som jag trodde. Voila!

Nu känns kanske slakthuskakel lite trött? Vi har sett det i många olika sammanhang de senaste åren, det är färdigombloggat för länge sen och om man är trendig har man troligtvis gått vidare till andra ängar. Men sanningen är jag inte är särskilt trendkänslig när det gäller inredning. På Rogers berömda och illustrativa kurva över spridning av [eg. tekniska] innovationer över tid (ja, jag har faktiskt magisterexamen i innovationsteknik) ingår jag troligen i gänget som hoppar på en trend när den otvivelaktigt redan tagit fart, sen early adopter, med andra ord. I alla fall när det gäller färg och form. Tekniska innovation är jag bra mycket senare med. Men tillbaka till spåret.

Styckscheman. Nu närmar vi oss väldigt praktiska matlagningskunskaper. Samtidigt som det är omdiskuterat om vi över huvud taget borde äta så mycket kött som vi gör (inklusive initiativ som att WOW serverar bara vegetariskt, köttfri måndag, ”närodlat” kött), så är kött trendigt. På Söders höjder där jag bor har det stoppats korv och kokats pulled pork så det väller ur öronen på folk. Och det grillas som aldrig förr i stugor i hela landet. Och så även i bloggen som det verkar.

Jag älskar kött – nöt, vilt, fågel, lamm – bring it! Jag är samtidigt kluven till min egen konsumtion. Jag borde definitivt äta mer kvalitetskött och mer vilt och mindre av processade råvaror. Och jag borde laga nya kötträtter på nya styckdelar. Men där börjar problemet. Marknaden styr vad som erbjuds i butikerna och det är långt ifrån alla som har möjlighet att besöka en köttdisk som erbjuder mer än de vanliga kotletterna, filéerna, högreven, färsen, karrén och så vidare, eller som har möjlighet att köpa sitt kött direkt från lantbrukaren/jägaren. Och när det, då och då, ramlar in en laddning med ”nya” styckdelar som vi inte är vana att hantera, så tror jag att många skräms av att inte veta hur de ska tillaga köttet. Eller ens har redskapen. Hur många har idag en gryta som är stor nog att koka en fläsklägg med ben i? Förvisso går det säkert lika bra att koka läggen i en stekpåse i ugnen, men hur vet man det? Vad gör jag med en oxsvans? Eller en oxbringa, en lammlägg, grisfötter, nötinnanlår? Eller en rådjursfilé för den delen? Det behöver verkligen inte bara vara de mer grova styckdelarna som skrämmer folk, även mer exklusiva bitar kan nog skrämma upp en och annan glad hemmakock. Jag kan rabbla recept – men vågar jag göra slag i saken?

Under min uppväxt köpte min familj då och då älg, gris eller nöt och styckade själva. Jag minns hur vi stod i garaget med ett älgben på en tillfälligt uppallad arbetsbänk och karvade ut bitar, mer eller mindre på måfå. Som jag minns det brukade jag få vara med och karva lite, åtminstone tills jag skar mig, vilket oftast hände förr än senare. Men vad gjorde vi egentligen med köttet? Jag misstänker att tre högar var större än de övriga: ska-bli-färs, ska-bli-grytbitar och ”stek”. Inget fel med det – men jag kan fundera över om vi inte missade spännande möjligheter i den där ska-bli-grytbitar-högen.

Jag brukar tänka att jag borde göra samma sak idag. Köpa en kvarts ko eller älg. Jag har dels gott om kontakter att köpa kött från, dels är det enkelt att vi exempelvis Blocket hitta erbjudanden om att köpa större partier kött. Det i sig borde inte vara något problem. Men sen – blir resultatet samma tre högar plus någon misshandlad variant av filé?  Jag vet inte.

Men nu sitter i alla fall slakthuskaklet på plats och då både mina nya tallrikar och skärbrädan är till god hjälp och inspiration har jag kanske inget att skylla på. Tallrikarna är för övrigt tillverkade av Gustavsberg på 70-talet och om den historia jag hört är sann, så är de specialtillverkade till en klubb/sammanslutning av entusiastiska grillare. För som citatet av Brillat Savarin vid tjurhuvudsmotivet säger ”On deviant cuisinier, mais on naît rôtisseur”. Det gäller nog inte för styckning.

PS: Jag tror för övrigt att det finns ännu fler tallriksmotiv i serien – om någon vet något om detta så är jag tacksam för info.

Annonser

4 svar to “Kött, styckning och slakthuskakel”

  1. Jonas 31 oktober, 2012 den 15:22 #

    Vad kommer styckschemat från?

  2. Björn 18 mars, 2013 den 13:15 #

    Har du någon aning om var man kan få tag på tallrikarna? De är helt underbara!

    • Sötlakrits och smultronhjärtan 18 mars, 2013 den 13:32 #

      Jag har fått mina på lite olika vägar, men jag misstänker att det är antikbodar, loppisar och nätauktioner som gäller. Jag var i en antikbod inne på Gustavsbergs fabriksområde i somras och där hade de ganska många i olika motiv.Tror det var Antikhuset i Gustavsberg (www.ahg.se). Jag köpte två som jag inte hade sedan tidigare. Tyvärr tog de rejält betalt också. På loppis i småstad har jag köpt för några tior styck. Så leta, leta, leta. Och lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: