Sensommarens överflöd och sorger

31 Aug

I helgen flyttade mina föräldrar från den villa där jag tillbringade åren mellan fyra och nitton. Huset som 1984 var sprillans nytt och byggt åt just vår familj. Det är villan där det mesta har hänt, helt enkelt, och där min bror och jag har skaffat oss tonvis med minnen. Ändå kändes det inte så konstigt att tömma hus, garage och vind – det nya huset är mycket bättre och passar dem som hand i handsken.  På torsdag flyttar en ny familj in, dryga tjugo år och med en ettåring. Och så börjar cirkeln om igen. En ny familj som springa i trapporna, klippa gräset, rensa rabatterna och grilla på altanen i solnedgången.

Och det var när jag gick ett sista varv i trädgården som jag för första gången kände lite sorg. Fruktträden som just i år bjuder på ett aldrig överträffat överflöd. Äppelträden har aldrig dignat så tidigare.

De eländiga survinteräpplena som aldrig mognar och knappt duger till paj. De används oftast som dekoration till jul.

Katja som redan nu gav gott om friska, krsipiga äpplen. Ge dem en vecka till, eller två, så blir de helt underbart söta…

Och plommonträdet sen. Plommonträdet har, året till ära, producerat kilo efter kilo med saftiga, söta plommon. Mer än vad som gått att ta reda på. Vid mitt besök låg det mesta på marken. Till och med det sura päronträdet, som så länge jag kan minnas, inte har producerat mer en fyra frukter på ett och samma år verkar ha drabbats av fnatt; stora fina frukter hänger på grenarna.

Och det var när jag gick där och fröjdigt smaskade på de olika frukterna för sista gången som jag insåg att det faktiskt var sista gången. Jag kommer aldrig mer sitta på altanen och se solen gå ner bakom Mösseberg. Jag kommer aldrig mer sitta på altanen när det åskar så det ekar mellan bergen och lyssna på det öronbedövande dånet av regn mot plasttaket. Jag kommer aldrig mer flytta solstolen femton gånger på en eftermiddag för att passa in kroppen i solskenet på gräsmattan.

Inne i huset har det hänt så mycket de senaste tio åren, att jag redan skiljt mig från byggnaden i sig. Mitt rum finns inte längre; utrymmet är ombyggt och utbyggt och av mitt gamla sovrum anas inte mycket. Köket som var min tillflykt under tonårstiden ser helt annorlunda ut och kökssoffan där jag skräpade mest hela tiden står inte kvar.

I trädgården frodades även minnena. I lika rikt överflöd som plommonen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: