Om höga berg

18 Feb

Det senaste problemet var att jag ville ha kakan och äta den. Det är väl ganska allmängiltigt misstänker jag. I mitt fall handlade det ju om att öka fart och distans samtidigt, vilket inte fungerade särskilt bra. Jag klarade av fartökningar, men naturligtvis blev distanserna lidande. Men det har jag redan berättat.

Lördag för 1.5 vecka sedan var det dags för ett ”långpass” (de är ju inte så långa än). 60 minuter skulle jag vara ute, och springa så mycket jag kunde, men blanda in lite promenad om det behövdes. All right, tänkte jag, och laddade med en brottarfrukost för att verkligen inte sakna energi.

60 minuter senare hade jag alltså promenerat 5 minuter, sprungit 50 minuter i sträck (8 km) och återigen gått 5 minuter. Och det kändes så bra! Och jag kände mig pigg och stark och glad efteråt. Toppen var nådd. Hemligheten var att hitta ett bra tempo, vilket jag uppenbarligen gjorde och sedan bara nöta på utan några pulsrusningar.

Visst, jag kände mig väldigt stel efteråt och trött i kroppen, särskilt vänsterknät, vilket hade värkt lite under tiden jag sprang också. Men det tog inte ner mig! Precis den känslan som jag letat efter. Äntligen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: