Om måndagar

14 Jan

Måndagar är ett gissel. Det finns ingen dag i veckan som är så mycket upp och ner, enligt mig.

Måndagens träning var ett klassiskt fall av att kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag brukar alltid slita mest första kilometern innan rytmen sitter riktigt och sista kilometern när jag är trött. Utifrån hur det känns under första km brukar jag således kunna bilda mig en uppfattning om hur hela träningspasset kommer att kännas.

I måndags flög jag fram. Jag svävade under hela första kilometern. Tro fan att man får upp förväntningarna då, på att orka lite mer, lite längre, lite snabbare. Ha! Efter 1.5 km dök det upp något, som inte riktigt men bra nära, påminnde om en vägg. Sen slet jag. Himmel vad jag slet!

Efter 2.5 trodde jag på allvar att detta skulle bli första gången på veckor som jag skulle vara tvungen att gå en bit för att orka. Allt hopp om en riktigt bra träning flög ut genom fönstret, och sågs senast utanför Ljungby, på väg mot kontinenten. Men på något sätt, under tiden som undergångstankarna radade upp sig, passerade ett par km till och helt plötsligt var det bara ett par minuter kvar till målet. Märkligt. Hopp och förtvivlan som sagt.

Trots detta förbättrade jag faktiskt min kilometertid igen. Den blir några sekunder bättre varje gång. Och för min del handlar träningen lika mycket om att förbättra styrka och kondition som att tackla motivationssvackorna. Jag har en bit kvar, i båda fallen…

Mina nya byxor var förresten väldigt sköna, men jag måste komma ihåg att dra åt snodden i midjan nästa gång. De glider lite.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: